Att bero på att jag tränar och äter annorlunda. Jag gör inte detta för någon annan, jag gör detta för mig själv. Jag mår bättre av det. När jag väl tränar pushar jag mig själv. Jag tänker liksom "du klarar 10" när jag väl kommit till 10 så tänker jag "när jag ändå gjort 10 kan jag göra 12" när jag gjort 12 så tänker jag "jag kan inte bara sluta på 12, vi tar 15" osv. Jag sätter liksom upp mål, jag höjer tempot och jag varierar min träning. Att gå upp 4 trappor minst 2 gånger om dagen är så sjukt jobbigt, men jag gör det för min egna skull. Jag ångrar mig aldrig efter jag gått upp för dem, jag ångrar mig bara om jag inte gör det. Även så tycker jag det är sjukt jobbigt att bara ta mig till gymmet, det är varken långt från skolan eller så men jag vet inte. Men när jag väl är där, så kör jag fullt ut, för att jag vill och för att jag kan. Det jobbigaste med det "hela" är att jag försöker att hålla mig borta från dålig mat och onyttigheter. Men tanken slår mig varje dag, "åh vad gott med en pizza" eller "nu vill jag ha choklad" men jag stoppar alltid mig själv för min egna skull. Jag kommer bara ångra mig efter. Men som jag sagt tidigare, jag äter onyttigt ibland, men isåfall får det stå för festligheter eller någon gång på helgen. Jag tror att jag kan, och jag vet att jag kan klara detta. Det är inte lätt, men jag gillar utmaningar.